I utvecklade länder, åtminstone, har medlemskap i fackförening och inflytande minskat under de senaste tre decennierna. Färre löner ställs nu av kollektiva förhandlingar, och långt färre arbetsdagar går förlorade till strejker. Fackföreningar, som i praktiken är en kartell för arbetstagare, förmodligen göra arbetslösheten högre än det skulle vara utan dem som kollektivförhandlingar ofta tänjer löner över den nivå som skulle sätta utbud och efterfrågan på arbetskraft i jämvikt. Dessa högre löner öka utbudet och minska efterfrågan, vilket leder till att det finns fler arbetslösa människor. Fackföreningar därmed fördjupa en konflikt mellan dem i arbetsmarknaden som är initierade, det vill säga, unionens medlemmar och de som är utomstående, vanligen icke-sammanfogas, dåligt betalda eller arbetslösa människor. Dock fackföreningar kan bekämpa den överdrivna marknadsinflytande för vissa företag, särskilt när företag (eller en regering) dominerar ett särskilt arbetsmarknaden. De kan stödja arbetstagare behandlas illa av ledningen. Kan de ibland ge en effektiv och därmed värdefullt, kanal för kommunikation mellan arbetstagare och chefer, särskilt i länder som Tyskland, där konflikter mellan förvaltningen och fackföreningar är sedd som ohälsosamma.